Till minne av Eiwor Fernlund
Eivor Fernlund, Smöråker, Härnösand lämnade familjen, vännerna och släktföreningen Viksjöringen den 4 januari 2024.
Eivor växte upp tillsammans med mamma Mimmie, mormor Matilda Visén och morbror Bernhard i en liten torpstuga på Storätarmon i Viksjö. Periodvis bodde även kusinen Folke i stugan. Omgiven av den stora släkten Visén, med 37 kusiner, fick Eivor tidigt en stark släktkänsla som varade livet ut.
I boken ”Släkten berättar” utgiven av Viksjöringen 2018, berättar Eivor om livet på Storätarmon. Av mamma och mormor lärde hon sig att sy sina egna kläder. Hon skapade själv mönstret och klippte sedan till det. Att fiska och plocka bär var viktigt i det lilla hushållet. Men Eivor blev också intresserad av att läsa; hon smygläste tidigt vuxenböcker, till exempel Vilhelm Mobergs, som kusinen Folke lånat henne.
Stugan blev snart trång och Eivor flyttade hemifrån redan som fjortonåring. Den första platsen var som hembiträde i Härnösand. Därefter följde en anställning på skjortfabriken och sedan på Sundströms klädaffär. Här utvecklades hennes klädintresse, som varade livet ut. Vi är många som beundrat hennes sätt att klä sig i perfekt matchande färger.
Eivor skaffade sig en grundutbildning på folkhögskola, förtjust som hon var av barn fortsatte hon till förskollärare. Det ledde henne så småningom vidare till anställning på SPSM, specialpedagogiska skolmyndigheten i Härnösand, närmare bestämt som förskollärarpedagog för synskadade barn. Hennes kunnande och engagemang är omvittnat och tjänsten varade ända till pensioneringen. Som av en ödets ironi blev hon själv synskadad på äldre dagar, vilket till exempel hindrade henne från att köra bil de sista tio åren.
1961 träffade Eivor Curt Fernlund, som delade hennes intresse för att vistas i skog och mark. Han gjorde att den tidigare skeptiska Eivor lärde sig att plocka och äta svamp. Att fiska i Viksjös bäckar tyckte båda om. Tillsammans fick de sönerna Roger och Mikael, som kom att växa upp i Smöråker utanför Härnösand. Lillstugan på Storätarmon var i många år familjens sommarställe.
Eivors kunskap och intresse för släkten, utvandrad från Gräsmark i mitten av 1800-talet, ledde till ett stort engagemang i släktföreningen Viksjöringen. Hon var i början ledamot i valberedningen men blev så småningom en av styrelsemedlemmarna. Hennes personkännedom ledde till att hon var den som mer än andra höll kontakt med medlemmar runt om i landet. Att värva nya medlemmar till föreningen var en del av uppdraget. Även om synen hindrade henne i vissa sammanhang hjälpte telefonen henne att fullfölja det viktiga uppdraget att vara föreningens viktiga länk.
Hela familjen med make, barn, barnbarn, barnbarnsbarn, släktingar och Viksjöbor fyllde Viksjö kyrka och följde Eivor till den sista vilan den 1 februari.
På Viksjöringens vägnar; Henry Visén, Katarina Näslund
Eivor växte upp tillsammans med mamma Mimmie, mormor Matilda Visén och morbror Bernhard i en liten torpstuga på Storätarmon i Viksjö. Periodvis bodde även kusinen Folke i stugan. Omgiven av den stora släkten Visén, med 37 kusiner, fick Eivor tidigt en stark släktkänsla som varade livet ut.
I boken ”Släkten berättar” utgiven av Viksjöringen 2018, berättar Eivor om livet på Storätarmon. Av mamma och mormor lärde hon sig att sy sina egna kläder. Hon skapade själv mönstret och klippte sedan till det. Att fiska och plocka bär var viktigt i det lilla hushållet. Men Eivor blev också intresserad av att läsa; hon smygläste tidigt vuxenböcker, till exempel Vilhelm Mobergs, som kusinen Folke lånat henne.
Stugan blev snart trång och Eivor flyttade hemifrån redan som fjortonåring. Den första platsen var som hembiträde i Härnösand. Därefter följde en anställning på skjortfabriken och sedan på Sundströms klädaffär. Här utvecklades hennes klädintresse, som varade livet ut. Vi är många som beundrat hennes sätt att klä sig i perfekt matchande färger.
Eivor skaffade sig en grundutbildning på folkhögskola, förtjust som hon var av barn fortsatte hon till förskollärare. Det ledde henne så småningom vidare till anställning på SPSM, specialpedagogiska skolmyndigheten i Härnösand, närmare bestämt som förskollärarpedagog för synskadade barn. Hennes kunnande och engagemang är omvittnat och tjänsten varade ända till pensioneringen. Som av en ödets ironi blev hon själv synskadad på äldre dagar, vilket till exempel hindrade henne från att köra bil de sista tio åren.
1961 träffade Eivor Curt Fernlund, som delade hennes intresse för att vistas i skog och mark. Han gjorde att den tidigare skeptiska Eivor lärde sig att plocka och äta svamp. Att fiska i Viksjös bäckar tyckte båda om. Tillsammans fick de sönerna Roger och Mikael, som kom att växa upp i Smöråker utanför Härnösand. Lillstugan på Storätarmon var i många år familjens sommarställe.
Eivors kunskap och intresse för släkten, utvandrad från Gräsmark i mitten av 1800-talet, ledde till ett stort engagemang i släktföreningen Viksjöringen. Hon var i början ledamot i valberedningen men blev så småningom en av styrelsemedlemmarna. Hennes personkännedom ledde till att hon var den som mer än andra höll kontakt med medlemmar runt om i landet. Att värva nya medlemmar till föreningen var en del av uppdraget. Även om synen hindrade henne i vissa sammanhang hjälpte telefonen henne att fullfölja det viktiga uppdraget att vara föreningens viktiga länk.
Hela familjen med make, barn, barnbarn, barnbarnsbarn, släktingar och Viksjöbor fyllde Viksjö kyrka och följde Eivor till den sista vilan den 1 februari.
På Viksjöringens vägnar; Henry Visén, Katarina Näslund